Norska som främmande språk

– om unionskungarna och deras utbildning

AV TORBJÖRN NILSSON

Under de 91 år som unionen mellan Sverige och Norge varade hann fem regenter sitta på de båda tronerna i Stockholm respektive Kristiania: Karl XIII 1814–1818, Karl XIV Johan 1818–1844, Oscar I 1844–1859, Karl XV 1859–1872 och Oscar II 1872–1905. Uppräkningen har dock en svensk tendens – ordningstalen följer den svenska kungalängden och inte den norska. Eftersom endast en Karl (Karl Knutsson Bonde 1449–1450) återfinns i den norska kungalängden innan unionen upprättades 1814 krävdes från norskt håll att Karl XIII skulle benämnas Karl II. Någon Oscar hade inte suttit på Norges tron så där stämde brödrarikenas beteckningar på sina kungar överens redan från början. Striden om Karlarnas benämning upphörde så småningom och idag brukas samma ordningsnummer i de båda ländernas historieskrivning.

Begreppet unionskungar är egentligen missvisande. De fem regenterna var kungar i Sverige och Norge, inte härskare över ett sammansatt rike. I Norge hade de att följa den norska författningen från 1814, i Sverige den svenska från 1809. Trots den för Norge påtvingade unionen var det inre självstyret fullgott. Man hade utöver den egna författningen (Grunnloven) också eget parlament, regering, förvaltning, armé och i linje med resonemanget ovan också en egen – om än inte självvald – kung. Även om denne samtidigt regerade i Sverige. Men att utrikespolitiken sköttes från Sverige, vilket kom att bli unionens stötesten mot 1800-talets slut, får naturligtvis inte glömmas bort i detta sammanhang.

Union i nationalismens tidevarv

Unionen existerade i en tid då nationalismen växte sig stark. Nationer som den tyska och den italienska ville samla sina delar till enhetliga riken. Andra ville bryta sig loss ur imperier eller andra former för multinationella statsbildningar. Den egna historien, kulturen och språket lyftes fram. Både unionens lösliga karaktär, med kungamakten som enda förenande band, och nationalismens framväxt bidrog till att kunskaper om det norska brödrariket blev viktiga för regenterna. Språket var naturligtvis en central beståndsdel i den kunskapen. Redan som kronprins inpräntade Oscar (I) i sina prinsbarn Karl, Gustaf och Oscar att det var viktigt att lära sig norska, och det så tidigt som möjligt. Detta gällde alltså även de två senare som inte förväntades bli regenter.

Utan norskundervisning skule brödrarikets språk, kultur och folk alltid upplevas som något främmande, något som inte var lämpligt för kungligheter i en union som bestod av två stater. Norge skulle inte betraktas som en provins, utan som ett brödrarike. Tanken illustrerades också i Oscar II:s valspråk, på norska Broderfolkenes vel, som stod på norska mynt och Brödrafolkens väl på svenska mynt.

Undervisning i norska var emellertid av naturliga skäl inte aktuellt för alla de fem kungarna. Karl XIII var åldrig och sjuk vid tillträdet (född 1748) och bara formellt regent. Tyglarna hölls av Karl Johan alltsedan dennes val till svensk tronföljare 1810. Karl Johan lärde sig dock aldrig svenska, och självklart inte heller norska. Korrespondens och föredragningar i de båda länderna skedde därför på franska, med översättningar där så behövdes. Sonen Oscar var elva år vid ankomsten till Sverige. I Alma Söderhjelms och Carl Fredrik Palmstiernas biografi uppges att han lärde sig svenska snabbt och att han även förstod norska väl. Han tjänstgjorde som faderns/kungens tolk i Norge redan under unionens första decennium. Några norska lärare tycks han aldrig ha haft, däremot ledande svenska kulturpersonligheter som prästen och psalmdiktaren J O Wallin (som konfirmationslärare), kemisten J J Berzelius, skalden P D A Atterbom och juristen J G Richert.

Återstår gör alltså Oscars söner Karl (XV), född 1826, och Oscar (II), född 1829. I den tätt födda barnaskaran ingick också brodern Gustaf («sångarprinsen» kallad för sina musikaliska insatser), född 1827 och död redan 1852. Den ringa åldersskillnaden gjorde att de tre bröderna undervisades tillsammans, även om Oscar kom in i prinsskolan något senare. Däremot tycks de yngsta barnen, Eugénie och August, ha varit för unga för att delta. För prinsessornas del spelade också giftermålsplaner in. Karls dotter Lovisa fick till exempel undervisning i danska och landets historia inför bröllopet med Fredrik (VIII) av Danmark 1869.

Prinsarna (förutom Oscar) undervisades redan från 1833 av Christopher Jacob Boström, sedermera den svenska filosofins ledande gestalt under 1800-talet, «ämbetsmannastatens filosof» kallad. Behovet av en norsk lärare, och någon som var van vid att lära mindre barn, gjorde att Otto Aubert anställdes. Uppgiften var att undervisa de tre prinsarna i matematik samt norska språket, norsk historia och geografi. 

Aubert – lärare med militära anor

Vem var då denne Aubert? Han var son till en franskättad militär i dansk-norsk tjänst, Benoni Aubert (ursprungligen Benoit d´Aubert), som uppnådde generalmajors rang och tjänade sina sporrar som framstående kartograf. Han hade sedan länge goda relationer med Karl  Johan, något som naturligtvis hade betydelse för sonens snabba upphöjelse till prinslärare. Otto hade efter födseln i Danmark 1809 – fadern tjänstgjorde vid Kronborg – vuxit upp vid Akershus fästning i Kristiania. Efter studentexamen vid 15 års ålder följde några år av universitetsstudier. Ämnena var blandade, juridik och språk såväl som matematik, men någon examen blev det aldrig. I stället anställdes han 1829 vid Katedralskolan i Kristiania och utmärkte sig särskilt i matematisk pedagogik. Liksom senare blev fallet på Stockholms slott tycktes han ha ärvt faderns styva karaktär när han kommenderade eleverna att trotsa alla svårigheter och envetet uppfylla sina plikter. Det gällde inte bara att inhämta kunskaper. Minst lika viktigt var att förbättra den personliga karaktären.

Det var under en resa i Europa 1834 som Aubert anställdes. Bakom det hela låg baron F C M Wedel-Jarlsberg, kommendant vid Akershus, general och hovchef i Kristiania. Han var bror till den mer kände greve Johan Caspar Herman Wedel-Jarlsberg som hade varit finansminister och slutligen ståthållare från 1836 till sin död 1840.

I november samma år ankom Aubert till Stockholm och sina uppdragsgivare kronprins Oscar och drottning Josephine.

Kung Karl Johan hade redan på 1820-talet låtit inreda en våning åt arvfursten Karl i östra slottslängans bottenvåning. Den bestod av tre rum: lektionssal, matrum och sovkammare. Det var en skyddad, men samtidigt instängd miljö. Barnen kunde leka på slottets trädgårdsterrass Logården, men de lämnades aldrig ensamma. Sällan träffade de jämnåriga. Hovet var rädd för olämplig påverkan. Således kom undervisningen att ske med enbart läraren och prinsarna närvarande. Dagarna var noga inrutade i ett bestämt mönster. Aubert och Boström delade på undervisningen som ägde rum mellan åtta och tolv samt tre och halv sex. Därutöver förekom gymnastik, promenader, vistelse i den kungliga salongen och halvannan timme med föräldrarna på kvällen.

Kronprinsen och kronprinsessan gav Aubert stor frihet i undervisningen. En bestämd tanke var dock att prinsarna skulle höra norska så mycket som möjligt under lektionerna. Därför var norska undervisningsspråk i ämnena norsk historia och geografi. Den renodlade språkundervisningen tycks ha fått en mer begränsad roll, åtminstone den första tiden. Prinsarna skulle lära sig språket i samklang med brödrarikets kultur, så löd den pedagogiska metoden.

Som antytts ovan höll Aubert på en sträng disciplin. I ett brev till släktingar i Norge sommaren 1835, då man vistades i Strömstad, skrev Aubert om yngste prinsen Oscar:

Sporrar för att driva på honom kommer att vara tämligen överflödiga, piska till tuktan kommer ofta att behövas, och tyglarna kommer man alltid att hålla stramt för att kunna behärska varje rörelse hos den ostyrige fålen.

Långt efteråt, år 1884, kommenterade Oscar II sin gamle lärare i ett samtal med historikern och kungavännen Yngvar Nielsen. Han ansåg sig ha härdats av Aubert och dennes undervisningsmetoder. Bröderna var nämligen mycket bortskämda, ibland trotsiga. Prins Oscar var redan som ung prins en stolt karl, men Aubert tog det ur honom «genom att banka honom i huvudet med den skarpa kanten av en linjal». Samtidigt ska även Aubert ha lärt dem att sätta sig över föräldrarnas bud, gärna i samband med skogsmarscher och andra mer strapatsrika äventyr.

Engagemang och ömhet

Strängheten är dock bara ena sidan av myntet. Otto Aubert, som aldrig riktigt trivdes i det mer aristokratiska Stockholm, var helhjärtat engagerad i undervisningen. En senare biografisk skildring av Sofie Aubert Lindbæk beskriver stämningen i skolsalen. Troligen är beskrivningen färgad av släktskapsmässiga hänsyn, men att Aubert var uppskattad av prinsarna tycks vara oomtvistat:

Der finner vi hans gode humør igjen, der kommer det godslige og kjærlige i hans sinn frem, en næsten blyg ømhet søker sig uttrykk. … Ut fra hans brev lyser stolthet, ja nesten beundring for sine prinselige elever, som han står på en helt kameratslig fot med.

Hur effektiv undervisningen var är svårt att bedöma. Det finns emellertid en tidig vittnesbörd, från augusti 1836. Den mer reguljära språkundervisningen hade då ännu knappt kommit igång. Sorenskriver Frederik August Wessel-Berg var på besök från Norge tillsammans med fullmäktig vid den norska statsrådsavdelningen i Stockholm, Hans Aall. Karl, Gustaf och Oscar talade redan rätt bra norska och gladde besökarna med att sjunga norska sånger:

Igaar tilbragte Aall og jeg Timen fra 10–11 hos Otto Aubert og de tre ældste Prindser, Carl, Gustaf og Oscar, hvilket meget glædede os. De kunne en hel Deel norske Viser, som Aubert har lært dem, og sang for os Sinclairsvisen, den Norske Flagsang og «Hvi rose vi saa vore Fædre».

För Aubert var vistelsen i Stockholm emellertid mycket pressande. Han hade förutom sin undervisning också ansvaret för att vaka över prinsarna på nätterna. Någon guvernant eller liknande som skulle ta över det ansvaret anställdes aldrig, trots kungliga försäkringar om detta. Aubert var också sjuklig. En svår bröstsjukdom gjorde att han lämnade tjänsten 1837 för att bege sig ut på en rekreationsresa till Medelhavet. Han avled i Neapel följande år, endast 28 år gammal.

Långt efter sin död skulle Auberts insats som prinslärare vålla intensiv debatt. Författaren Cecilia Holmgren, född Bååth, utgav 1891 en biografi, Carl XV som enskild man, konung och konstnär. I boken hävdade hon att Aubert gjort ett outplånligt intryck på prinsarna, men det tycks endast vara i negativ mening. Carl XV ansågs ha skadats i sin utveckling genom Auberts inflytande. Prygel och inlärning av jesuitisk moral – att det gick bra att ljuga bara man inte blev avslöjad – nämndes som de värsta inslagen. Mot denna bild av den sedan länge avlidne Aubert inkom flera genmälen i Norsk historisk tidsskrift 1892. Släktingar till Aubert samt dennes efterföljare i Stockholm, Wolfgang Haffner, avvisade lika förtrytsamt som enstämmigt anklagelserna.

Haffner tog som nämnts över den norska undervisningen, en tjänst han innehade i tio år. Något tidigare hade också Boström avlösts av F F Carlson, med tiden en av landets främste historiker. Även han verkade i cirka tio år. Sedan var det slut med prinsarnas skolgång på Stockholms slott. Haffner var född 1806 och levde ända till 1892. Genom hela livet upprätthöll han kontakterna med den sedermera kungen Oscar II. Hans bakgrund var en helt annan än Auberts. Han var sjöofficer och utnämndes 1830 till premiärlöjtnant. Sedermera kom han att ingå i det norska statsrådet, 1861–1869. Utöver Auberts områden skulle han ge särskild utbildning om sjöväsendet för prins Oscar.

Bland professorer i Uppsala och Kristiania

Vid 1840-talets mitt väntade universitetet för prinsarna. Några examina var det inte tal om, däremot föreläsningar av de främsta av tidens lärda män. I Uppsala fick de möta filosofen Boström igen, han föreläste om sedeläran. P E Bergfalk ansvarade för statsregleringen, J E Boethius för romersk och svensk rätt, P D A Atterbom för myter och poesins ursprung samt E G Geijer för den svenska historien. Motsvarande föreläsningar ägde rum i Kristiania. B M Keilhau föreläste om mineralologi, P A Munch om norsk geografi och äldre historia, J R Keyser om fornminnen, P J Collet om norsk rätt och J S Welhaven om norsk litteratur. Några rent språkliga fördjupningar förekom tydligen inte. Däremot handlade föreläsningar om norska ämnen, något som låg i linje med Oscar I:s redan omtalade inställning att inlärning av språket skulle ske i sammanhang med landets kultur och övriga förhållanden.

Norska var förvaltningsspråk i det västra brödrariket. Av de två prinsbröderna Karl och Oscar var det den senare som lade ned mest möda på sin kungliga gärning. Trots att man aldrig tänkte sig att han skulle bli regent. Men Karl  XV dog utan manlig arvinge och brodern Gustaf var då redan död. Oscar (II) fick träda in för att föra dynastin vidare. Han var väl rustad för uppgiften som brödrarikenas kung. Fadern Oscar (I) betecknade honom tidigt som «den norske prinsen». Som yngste son skulle han få uppgiften att vårda relationerna med Norge. Han fick också tidigt sådana uppdrag och reste i Norge redan under prinstiden. Detta var otvivelaktigt av värde för honom när han sedan blev kung.

Kraven på likställighet

Tiden mellan 1830 och 1870 har betecknats som «unionens lyckliga tid». Man bör också komma ihåg att frågan om unionens upplösning väcktes först på 1890-talet. Fram till dess gällde de motsättningar som fanns Norges likaberättigande inom unionens ramar. Steg för steg uppfylldes de flesta av de norska kraven. Men frågorna om egna konsulat och eget utrikesväsen förblev olösta. Unionsfrågorna krävde emellertid mer och mer av de svenska och norska kungarna. Kungamakten ifrågasattes alltmer i de båda länderna. Därför blev det allt viktigare att odla kontakter och att följa utvecklingen också i Norge. Det är i ljuset av detta man bör se den ökande tid som kungarna vistades i sitt västra kungarike. Oscar I besökte Norge elva av sina femton regeringsår; Karl  XV tolv av tretton medan den siste i raden, Oscar II, var i Norge samtliga av sina tjugotre år som kung, samt flera gånger dessförinnan. Kring sekelskiftet 1900 var han i Norge ungefär tre gånger per år, ofta åtföljd av kronprins Gustaf.

Oscar II ska ha talat ock skrivit flytande norska. Han var överhuvudtaget mycket noga med att hålla isär sina uppgifter i respektive land. Även om det är en skröna att han på sin arbetskammare i Stockholms slott ska ha haft två skrivbord, ett för vardera av hans riken. Men när han reste med tåg till Kristiania bytte han uniform vid gränsen och språket i den kungliga vagnen övergick till norska.

Redan från Oscar I:s tid fanns ambitionerna inom den svenska kungafamiljen att de kommande regenterna skulle ha kunskaper om sitt andra kungarike. Exakt hur djupgående kunskaperna var är svårt att avgöra. Men väger man ihop den teoretiska skolningen med praktiska erfarenheter från resor i Norge tycks kunskaperna ha varit i stigande, med Oscar II som mest kunnig på området. Att det var han som tvingades att uppleva unionens upplösning är därför något av historiens ironi. Men det är svårt att tro att upplösningen hade förhindrats om bara Oscar hade varit en flitigare och mindre trotsig elev när han följde Otto Auberts lektioner på 1830-talet. 1905 var andra krafter i rörelse, men det är som man brukar säga en annan historia.

Referenser

  • Bååth-Holmberg, Cecilia, Carl XV som enskild man, konung och konstnär, Stockholm 1891. 
  • Eriksson, Sven, Carl XV, Stockholm 1954. 
  • Hadenius, Stig & Nevéus, Torgny, Majestät i närbild. Oscar II i brev och dagböcker, Uppsala 1960.
  • Lindbæk, Sofie Aubert, Hjemmet på Akershus. Aubertske papirer, Oslo 1939. 
  • Nielsen, Yngvar, Det norske og svenske kongehus fra 1818, Oslo 1883. 
  • Stråth, Bo, Union og demokrati, Oslo & Stockholm 2005. 
  • Söderhjelm, Alma & Palmstierna, Carl Fredrik, Oscar I, Stockholm, 1944. 
  • Sørensen, Øystein & Nilsson, Torbjörn, 1905 – Nye perspektiver, Oslo 2005.
  • Sørensen, Øystein & Nilsson, Torbjörn, Norsk-svenske relasjoner i 200 år, Oslo 2005.

 

-- Torbjörn Nilsson er dosent i historie ved Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola. Han har medvirket i det svensknorske Prosjekt 1905. Blant annet har han gitt ut to antologier sammen med Øystein Sørensen: 1905 – Nye perspektiver og Norsksvenske relasjoner i 200 år (Aschehoug 2005).

Del denne siden

Del på Facebook Del på Twitter