Språkvård på svenska

No image

Svensk språkvård har under 1900-talet skiftat perspektiv: från utrotning till variation – eller mildare uttryckt från enspråkighet till flerspråkighet. Med de här orden tillåter jag mig att vara översiktlig och generaliserande.

AV LARS-GUNNAR ANDERSSON

Det här skiftet gäller inte bara synen på språksystemet utan också synen på dialekterna, de inhemska minoritetsspråken och de olika invandrarspråken. Jag kommer mest att uppehålla mig vid språkvårdens traditionella kärna, nämligen regler och rekommendation vad gäller ordförråd och grammatik.

Dialekterna

Jag börjar med synen på dialekterna, för det är här som skillnaden mellan svensk och norsk språkvård blir allra tydligast. År 1939 publicerades en liten skrift med titeln Göteborgsdialekten och skolan, några anvisningar. Boken tillkom på uppdrag av den kommunala skolförvaltningen och delades ut till lärare i staden. Så här inleds texten.

Dialektala egenheter hos Göteborgsbarnen

Följande synpunkter kunna läggas på de olika dialektdragen med hänsyn till dessas betydelse för skolarbetet. Det är klart att vissa dialektegenheter vålla besvär ur flera av dessa synpunkter.

  • Vilka dialektegenheter äro ur fysiologisk synpunkt betänkliga i det de medverka till uppkomsten av onaturliga spänningar i talorganen.
  • I nära samband härmed står frågan om vilka dialektdrag som särskilt göra talet odistinkt och otydligt. Viktigt är här att taga hänsyn till sådana egenheter, som försvåra inlärandet av ett gott och hygieniskt sånguttal.

Den kritiska inställningen till dialekten är tydlig, och formuleringen ”ur fysiologisk synpunkt betänkliga” är fascinerande. Alltså, vilka onaturliga spänningar uppstår i mina talorgan om jag talar mitt modersmål. Detta är ett gott exempel på hur man kan rationalisera sina fördomar. Utgångspunkten är att dialekten är något ont, och då krävs det goda argument emot den. Onaturliga spänningar i talorganen låter som ett medicinskt argument; det borde vara övertygande.

I samma lilla skrift finns även en praktisk pedagogisk del, där lärarna får tips om hur man kan arbeta bort vissa dialektala drag. I detta fall ett å-aktigt långt a-ljud och ett ö-uttal av kort u. Jag citerar.

Vad kan man vid undervisningen göra för att mildra, ev. bortarbeta, mera stötande former av göteborgsdialekten? Stundom kunna ord och ramsor sättas in i en känd melodi och sjungas med riktigt och oriktigt uttal, gärna med en smula överdrift.

Folk säger båda,
folk säger båda,
folk säger båda hela dan.

Vi säger bada,
vi säger bada,
vi säger bada här i stan.

Folk säger köngen,
folk säger köngen,
folk säger köngen hela dan.

Vi säger kungen,
vi säger kungen,
vi säger kungen här i stan.

Notera hur orden folk och vi används. Hur reagerade de barn som talade som folk, inte som vi? Och det var med bred marginal majoriteten av skolbarnen runt mitten på 1900-talet.

Utrotningsfilosofi

Dagens läroplan har inte denna utrotningsfilosofi, utan där är målet, dels ett språk som ger trygghet och hemkänsla (dialekten), dels ett språk som är gångbart över hela landet och i alla sociala sammanhang (standardspråket).

På språkriktighetens område kan skiftet från utrotningsperspektiv till variationsperspektiv illustreras med två böcker. Först professor Erik Wellanders bok Riktig svenska från 1939 (en bok på närmare 800 sidor). Boken skrevs på uppdrag av Svenska Akademien och var i flera decennier obligatorisk läsning för blivande svensklärare. Den andra boken är Språkriktighetsboken från 2005. Den är utgiven av Svenska språknämnden, som i dag bytt namn till Språkrådet. I stor utsträckning tar Språkriktighetsboken upp de språkliga konstruktioner och fenomen som Wellander behandlade i sin bok 65 år tidigare.

Det tydligaste exemplet på perspektivskifte handlar om valet mellan subjektsform och objektsform vid jämförelser: Heter det större än jag eller större än mig?

Det jämförande än är ingen preposition och fordrar sålunda i och för sig icke objektsform av ett följande personligt pronomen. Jag är starkare än dig är barnspråk. (Wellander: Riktig svenska 1939, s. 367).

Det Wellander kallar barnspråk betraktar Språkriktighetsboken som fullt korrekt.

Båda varianterna Hon är längre än jag och Hon är längre än mig är fullt korrekta i både tal och skrift. Detsamma gäller lika lång som jag/mig. (Språkriktighetsboken 2005, s. 235).

Rekommendationen har ändrats, men jag tror inte att det vardagliga talspråket förändrats mycket mellan 1939 och 2005 på just den här punkten. Det är bedömningen som ändrats, och i det här fallet beror det i första hand på den grammatiska analysen av än, som preposition eller subjunktion.

Språkriktighetsboken säger inte att en vanlig konstruktion är barnspråk. Inte heller används en av Wellanders favoritfraser, nämligen ”svenskan känner icke denna konstruktion”. En fras som är märklig när den förekommer direkt efter tiotalet belägg på nyss nämnda konstruktion.

Folkviljan om språket

Under de 16 år som jag svarade på språkfrågor i Sveriges Radio fick jag cirka hundra mejl och brev i veckan. Det blir 80 000 på 16 år. Många frågor handlar om språkförändring, och det typiska är att förändringar bedöms som försämringar. Så här kan det låta.

När jag lyssnar på programmet slår det mig hur illa jag tycker om ordet aktörer. När man pratar om aktörer på marknaden, då formligen kryper det i mig. Usch! För mig är en aktör någon som agerar på en teaterscen och inte någon av alla våra ”skumma typer” inom näringslivet, som helt plötsligt blivit aktörer. Kan ni hjälpa mig att i etern fördöma detta språkbruk?

Framför allt fascinerar den sista meningen. Hur skulle det låta om det satt en språkforskare i radion som sa: ”Härmed fördömer vi användningen av ordet aktör i någon annan betydelse än ’skådespelare’?”

Ordet aktör har genomgått en märkbar betydelseförändring. På Språkbanken vid Göteborgs universitet finns korpusar av tidningstext från 1960-talet och framåt. I det äldsta materialet från 1965 är samtliga aktörer skådespelare; i dagens tidningstext är över 90 procent av aktörerna något annat. Det är personer, organisationer och företag – snart sagt allt och alla som är verksamma inom ett område. Det är naturligtvis naivt att tro att det vore möjligt att återgå till 1960-talets användning av ordet.

Ett annat favoritbrev är följande, och det finns ett flertal brev som på lite olika sätt funderar på den här frågan.

Det gör mig väldigt upprörd när jag ser att många meningar i mina barns böcker börjar med ordet och. Jag har tjatat på dem att inte börja meningar med och, och då fick jag se att i böcker gör man så. Är detta verkligen rätt?

Stort sett alla svenskar har fått lära sig i skolan att man inte får börja meningar med och och men. En del tror på det och skriver lydigt sina texter enligt regeln. Detta är emellertid en ”skolregel” utan stöd i såväl språkbruk som officiell normgiving. I svenska bibelöversättningarna är och det vanligaste ordet i början av en mening.

Språkriktighetsboken (2005, s. 350) uttrycker saken på följande sätt.

Det går utmärkt att börja meningar med och, men och jag, också i formell sakprosa. Som i många andra fall bör man dock undvika upprepningar. Särskilt bör inte två meningar efter varandra börja med men.

Språkvårdens platonister

Vid ett tillfälle kom följande brev till programmet.

Visst heter det medan och inte medans, vilket man ofta hör både i radio och annars. Senast i går i väderleksrapporten: ”… medans det i Norrland blir mulet till halvklart”.

Frågan är intressant, och jag undersökte saken i olika korpusar. Man kan lite grovt säga att det svenska offentliga skriftspråket alltid har medan. Formerna medans och mens är mycket vanliga i tal, och de förekommer ganska ofta i skrift i sociala medier.

Jag kommenterade också frågan med att säga att formerna medans och mens fanns redan för 400 år sedan i svenskan. Jag tyckte att detta var ett övertygande argument för att en meteorolog i radion skulle få lov att säga medans.

Veckan efter kom det ett brev med följande kommentar: ”Jag finner den här argumentationen mycket märklig. Om folk har sagt fel i 400 år, så är det väl på tiden att man rättar till det.”

Vad svarar man på det? Det som är rätt är rätt, det som är fel är fel. För evigt. Jag brukar kalla detta för ett platonskt sätt att se på språket. Den verkliga och riktiga svenskan finns i en idévärld. Det språk som vi talar och skriver är blott en ofullkomlig avbild av den egentliga svenskan.   

Beskriven på det här sättet är åsikten extrem. Men frågan är om vi inte alla ibland intar en sådan här platonsk ståndpunkt. Och idén behöver inte inskränkas till standardspråket. Jag har mött dialektala platonister. I ett mejl från en äldre man kom följande formulering: ”Jag är född i Gamlestan 1930, så jag måste väl för fan veta vad det heter.” Jag tror inte heller att Norge är fritt från språkliga platonister.

Wellanders ande må sväva över många frågor och inlägg i språkdebatten, men den officiella språkvården har gått från ett utrotningsperspektiv till ett variationsperspektiv. I viss mån har detta skifte också fått fäste i allmänhetens syn på språket. Kort sagt: Den gamla synen om ett och endast ett gemensamt offentligt svenskt språkbruk har fått ge vika för en större acceptans för språklig variation.

Därmed är svensk och norsk språkvårdsideologi inte lika olika längre.

 

-- Lars-Gunnar Andersson er professor i moderne svensk ved Göteborgs universitet. Han holdt foredrag om svensk språkrøkt under Språkdagen i Oslo i november.

Del denne siden

Del på Facebook Del på Twitter